Officemanager och livsforskare

Det var på våren. Valter låg i sin korg, en stor Sankt Bernhards hund, som fällde så mycket att pappa sa det var nog ull till en hel tröja. Jag minns hon packade en väska med sina vackra klänningar, underkläderna som alltid torkades inne för att de inte skulle blekas av solen, strumpor och skor. Hon gav mig en kyss på pannan.
I åtta år hade hon varit min mamma.

Nu sjunger lärkan igen och solen värmer jorden. Jag har ett ärr på vänster arm, det har blivit mer synligt med åldern. För att undvika onödiga frågor döljer jag det med en cardigan.

Jag fick det en gång när hon kom hem, hon skrek och slog mig för att jag hade tvättat hennes lakan. Hon råkade knuffa till mig mot den heta spisen, och för att hon blev så arg var det ingen som tänkte på att få kallt vatten på såret. När pappa kom hem skrek han åt mig att jag var bara till besvär för att jag inte hade sett mig bättre för, då sov hon.

I skolan kallade de mamma för saker, ord som jag inte visste vad de betydde, men jag kunde se på deras ansikten att det var onda ord. Jag frågade pappa vad de betydde, men han sa åt mig att vara tyst och slog efter mig.
Efter mamma försvann pratade vi inte mer.
Pappa arbetade vid järnvägen.

Jag sitter med ett brev i min hand, ett fint brev med frimärke och stämpel på. Du har skrivit till mig, letat efter mig i flera år, skriver du. Jag sitter i trädgården med en tom kaffekopp och tårar i ögonvrån. Tänk om du hade hittat mig något tidigare, hur skulle mitt liv ha sett ut då?
Nu vet jag inte om jag vill svara.

Min dröm var att bli lärare som fröken Agnes. Jag minns inga andra vuxna människor. Men pappa sa "att fröken Agnes skulle se och få sig en karl". Han hittade ett jobb åt mig på en gård, inte så långt från järnvägen. En dag när jag gick hem för att besöka honom, var det en ny familj i huset. Grannen berättade för mig att pappa hade flyttat, och att han hade skjutit Valter.

Jag svarar inte dig... kan inte! Det är lättast att låta bli. Men en dag ringer du till min mobiltelefon. Ett nummer som jag inte känner igen, jag svarar vanligtvis aldrig när jag inte känner igen numret. Men nu jag är gammal och tycker om trädgårdens årstider och de små fåglarna. Häcken är hög och doftar underbart av den vita Syrenen.

Jag reste inte tillbaka till gården, reste med tåget och hoppades att en dag var det ditt tåg pappa.
Det var det inte.

I dag trycker jag på svarsknappen och säger,
"Hallo" i telefonen.
" Är det Ida", frågar en kvinnlig röst i den andra änden. "Ja", svarar jag.
Det är du som ringer till mig, säger att du vill se mig, säger att våran pappa är död. Du säger du är bara ett par år yngre än mig och att han reste till dig och din mamma, den gången när han flyttade. Du säger att han har lämnat något åt mig. Vad kunde han lämna åt mig?

En gång hade jag Valter.

Solens strålar slinker genom glipan vid rullgardinen och kittlar Signes kind. Hon blundar, men öronen är vidöppna för väckarklockans tunga tickande, fågelkvittret och vindens sus utanför. Göken kucklar och Signe slår upp ögonen. Idag ska hon bada! Alltid ta årets första bad när göken kokoar, det är en sak som är säker. Hon slänger av sig täcket och trevar med tårna efter tofflorna, utan att hitta dem. Äsch, solen skiner varmt, inga tofflor behövs. Signe tassar ut i hallen. Dumma mamma har låst dörren och gömt nyckeln på en spik under gardinen, men Signe kan knep minsann. På mjölkpallen når hon nyckeln och lyckas även slå huvudet i taket. Aj! Så lång hon blivit!

Signe skuttar hit än dit med hoppsasteg ner mot sjön och känner sig som en liten harpalt. Halvvägs framme stannar hon och kränger av nattlinnet. Vindsuset och älvornas ringdans runt näckrosorna får skinnet att knottras. Tänk att älvorna kan gå på vatten! Precis som Jesus. Signe prövar några varsamma små steg, som Jesus på vattnet. Det fuktiga gräset viker sig under henne. En maskros fastnar mellan tårna, Signe skrattar och plockar bort den. Den luktar inte alls, inte som mandelblom och viol, men lämnar en gul fläck på näsan.

Vattnet är kallt. Mycket kallare än hon trodde. Hon ser sig omkring. Kanske Bror vill komma och bada? Han tycker om kallvatten, allra helst vattnet i bäcken bakom ladan. De slippriga stenarna är farliga, säger mamma och Signe håller hårt i bryggkanten och känner noga med tårna var hon ska sätta ner fötterna. Tur att man inte kan gå på vatten, då skulle man aldrig kunna bada. Men oj, så kallt och halt. Signe tappar nästan andan av kylan som strålar upp i vaderna, knäna och låren. Stelbent sätter hon ner sin fot mellan två stenar och faller. Hon plaskar, hostar och slår omkring. Håret klibbar vid ansiktet och hon andas häftigt när huvudet kommer över vattenytan.

"Bror! Bror! Lillebror!" ropar Signe när hon fått nog med luft i lungorna.

Så ung, så vild. Med en dröm. En enda önskan. Att stå där, blicka ut över de många människorna och – sjunga. Det var allt jag ville. Och jag jagade min dröm, på pubar fulla med fulla gubbar och på talangtävlingar och under månen med träden som publik, jag sjöng för dem alla.

Och nu står jag här, inför mitt livs avgörande ögonblick, så jag har kämpat för detta. Juryn är framför mig om mindre än en minut tillsammans med tv-kamerorna, som fångar mig och min röst. Ska jag klara detta? Jag vet att jag måste, för det här kan bli mitt genombrott. Om jag sjunger bra ikväll så kommer hela mitt liv förändras; jag får turnera jämsides en av Sveriges största stjärnor under hela sommaren och den tid som fortfarande finns kvar av våren. Mitt hjärta dunkar och jag känner pulsen genom pannan. Hur-ska-jag-klara-detta? Jag vill gråta men vet att det inte finns tid för tårar. Från där jag står hör jag hur han som stod före mig i kön sjunger. Jag har sjungit för stora publiker tänker jag för mig själv, och jag har alltid klarat det. Jag kommer klara det här med. Så tystnar sången och det blir tyst i en kort sekund. Sedan hörs mitt namn ropas – Ellionora – det är min tur, men mina ben vill inte bära. På något sätt lyckas jag ändå gå fram till dörren och när jag öppnar den bländas jag av ljuset. Det stora bländande ljuset.

*

Det är trångt och vackert och ingenting alls på samma gång. ”Det är inte första gången jag tvingas gå på en av dessa föreställningar, men jag hoppas det blir den sista”, säger jag till Mikaela som nyss har sminkat mig. ”Inte ska du säga så”, säger hon. ”Det är många som skulle bli besvikna om du inte var här ikväll”. Hon hjälper mig upp ur den minimala stolen och rättar till min klänning. ”Gå ut och visa dem vem som är kvällens stjärna”, säger hon sedan och jag går ut ur det varma sminkrummet. En sista gång, tänker jag för mig själv. Jag har ingen lust att vara här och låtsas vänta på ett pris jag aldrig kommer att få. ”Var ska jag sitta?” frågar jag en av de unga killarna som visar gästerna till deras platser. ”Du sitter här framme”, säger han och eskorterar mig till främsta raden. Så sätts musiken igång och det känns som en evighet till kvällens stora pris ska delas ut. Jag väntar genom unga förmågors nya låtar och äldre programledares presentationer och tänker, utan vemod, att alla här är minst 10 år yngre än jag. Slutligen hörs det jag väntat på: ”Och kvällens vinnare av priset som tidernas mest framgångsrika artist går till… Ellionora!” Mina ben darrar inte men jag känner pulsen i pannan. Strålkastarna lyser på mig och jag bländas av ljuset. Men som alltid förr fortsätter jag att gå, genom, det stora bländande ljuset.

Läs om författarskolan utan avgift. MaketeMetodens författarskola. Helg- och sommarkurser för allmänhet och pedagoger i samarbete med Kurser.se.

Skrivarkurs

Gå en skrivarkurs som kompetensutveckling! Helgskrivarkurser och sommarskrivarkurser. Medlemmar i LR har 20% rabatt på författarskolans deltagaravgift.