Föreningen SOHL + berättelse

SOHL är en ideell förening som ger stöd, inspiration och kunskap
till människor som vill arbeta utifrån en helhetssyn på lärande.

Våren 2008 gav föreningen ut en bok med berättelser ut verkligheten.
John Steinberg, medlem i föreningen, var initiativtagare.

SOHLhistorier - 31 pedagogiska berättelser som lyfter

Berättelser som ger kraft och inspiration.
Berättelser skrivna av 17 erfarna pedagoger, väl förankrade i verkligheten.
Berättelser som visar att förändring är möjlig.

Ur innehållet

* koncentrationssvårigheter som upphör
* oro som vänds till lugn
* mobbning som stoppas
* dolda talanger som kommer i dagen
* bromsad utveckling som sätter fart
* omöjliga elever som blir stjärnor
* läsutveckling som sätter fart
* glosläxor som blir överflödiga

Per-Ola Jacobson i Kalmar har läst SOHLhistorier

"Det är en fröjd att läsa den fina antologi med berättelser ur det verkliga lärarlivet, SOHLhistorier, och jag kan varmt rekommendera denna läsning till alla som brinner för skola, lärande och våra barn- och ungdomar. I en skola för alla krävs det tveklöst nya pedagiska grepp och en en uppdaterad syn på vad som de facto är meningsfull kunskap. Att arbeta holistiskt med helheter på bekostnad av fragment är absolut en sådan väg. För dig som är nyfiken och vill lära mer beställ boken eller stifta bekantskap med den ideella föreningen SOHL som ger stöd, inspiration och kunskap till människor som vill arbeta utifrån en helhetssyn på lärande."

Per-Ola Jacobson är skolledare, egen företagare och ordförande i Kalmar Företagsgrupp.
Gå in på hans blogg.

Beställ SOHLhistorier

Boken kostar cirka 145 kr. Du kan maila din beställning direkt till info@sohl.se

Berättelse

Här följer en av de berättelser som är mitt bidrag till boken SOHLhistorier. En berättelse om hur dramaturgin med sina rollgestaltningar kan bli en del av lösningen.

Bara på skoj

Berättelsen som följer beskriver en situation där impuls och intuition tilläts styra tanke och handling. Agerandet var riskabelt. Men, just då - just där - fungerade det. Jag berättar min historia för att jag fortfarande förundras.

---

Skulle jag välja en eller två millimeters tjock kartong? Jag böjde lite försiktigt ute i högra hörnet på de båda alternativen och funderade. En tjej i 18-årsåldern med beige duffel och ljusblont hår bläddrade bland de pastellfärgade kuverten alldeles intill. Hon vände sig mot mig och kastade en hastig blick rakt in i mina ögon. Det var något väldigt, väldigt bekant över hennes ansikte. "Hej, visst känner jag igen dig", hasplade jag ur mig. "Ja, du vikarierade två veckor i vår klass när jag gick i sexan." Hon stod nästan i givakt medan hon sa det.

Hennes blick var allvarlig. Jag ångrade att jag börjat prata med henne. Medveten om att mina vikariat någon gång varit mindre lyckosamma, spred sig snabbt en rodnad över mina kinder och hals. För min inre syn såg jag snabba klipp av olika skolbyggnader och klassrum runt om i kommunen. Var hade jag varit? Vad hade jag sagt? Vad hade jag gjort? "Du fick slut på mobbningen i min klass när vi gick i sexan och hade Mildred Svensson som lärare." Hennes röst var lika allvarlig som hennes ögon. Hon stod fortfarande alldeles stilla. Jaha, funderade jag, medan jag framkallade bilden av Herkulesskolan och ett klassrum i västra byggnaden strax före renoveringen. Den slitna breda marmortrappan upp till andra våningen blev tydlig och de djupa fönsternischerna, de gula väggarna, de sjaskiga randiga gardinerna och den trasiga mörkläggningen hjälpte mig att se allt precis som det var. "Jo, det var väl en tjej i den klassen som var mobbad, hmm... jo, det minns jag nu." "Det var jag", konstaterade hon. Hon gjorde en paus och fortsatte "Jag hade varit mobbad ändå sen trean. Men det blev slut på det när du hade varit hos oss. Det blev aldrig nåt mer med det sen. Där gjorde du en bra insats", tillade hon och såg fortfarande nästan lika allvarlig ut.

Men... då hade mitt liv ändå haft en mening, konstaterade jag, och lovade mig själv att aldrig mer tvivla på den saken. Vi pratade lite om vad hon gjorde nu för tiden och tog sedan avsked av varandra.

Jag drog mig till minnes att två flickor, Sara och Emma, efter en rast den sista dagen på vikariatet berättat om mobbningen. Deras ordinarie lärare hade också informerats, men förmodligen inte riktigt förstått allvaret. Eftersom jag själv varit mobbad under mina första skolår blev jag starkt berörd av flickornas berättelse. Emma var den som varit mest utsatt. Hon hade fått höra, år ut och år in - ständigt och jämt - att hon hade en "potatisnäsa". I trean hade fröken pratat med killarna många gånger, men det hade inte hjälpt. En pojke i klassen, Mattias, var den tydlige mobbaren, berättade de och ibland fick han med sig någon eller några av de andra i klassen. Jag frågade Sara och Emma om de ville att jag skulle ta upp problemet i klassen när alla var med eller om det kändes bättre att vi pratade i enrum med de tre som saken först och främst gällde. Flickorna menade att alla i klassen skulle vara med, det var många som blivit retade och de bad om min hjälp.

Jag gick tvärt emot den övertygelse som jag försökte leva efter - att inte blåsa upp elevers tillkortakommanden inför hela klassen. Mattias fick ställa sig framför gruppen och jag bad honom förklara vad det var som var så "fel" med modellen på Emmas näsa. Jag menade att jag själv kunde se, när jag tittade ut över klassen eller när såg mig själv i spegeln att vi alla har olika utseenden på våra näsor, men att näsor tycks fungera alldeles förträffligt - oavsett form. Vi kan andas genom dem, lukta med hjälp av dem och vi kan snyta oss oavsett modell. Emma satt i mittraden, tredje bänken framifrån.

Mattias fick stå kvar framför klassen en lång stund. Han flinade och hade inget mer att säga än att han bara skojat. Hans nonchalanta uppsyn lockade fram vreden inom mig. Min reptilhjärna blev kraftfullt verksam. Jag förvandlades på ett ögonblick till en jättegorilla som var tvungen att få flocken att fungera, för att överleva.

Jag bad Mattias sätta sig i sin bänk. Näst längst fram i fönsterraden satt han tyst och tittade ner på det tomma olivgröna bänklocket. Nu var han allvarlig. Jag ställde mig intill honom och sa till klassen att jag tänkte spela upp några teaterscener för dem. Berättade att inget av det jag skulle komma att säga var sant, nej allt var bara på skoj, ja just precis "på skoj".

Mitt syfte med denna teaterföreställning var, förklarade jag, att jag ville att både Mattias och alla de andra i klassen - och jag själv, förstås - skulle få uppleva hur det kan kännas när vi skojar med någon som inte tycker det är lika skoj som vi själva gör. Innan jag började föreställningen satte jag mig på huk intill Mattias och förklarade att jag skulle förvandla mig till skådespelare och i den rollen säga något dumt om hans utseende, men bara på skoj. Jag bedyrade att jag inte menade ett enda dugg med vad jag sa. Att Mattias utseende var helt OK, lät jag honom förstå. "Det här är bara en allvarlig lek, en väldigt, väldigt allvarlig lek", avslutade jag.

Jag ställde mig upp och började beskriva Mattias näsa på några olika "skojiga" sätt med min förställda skådespelarröst. Mellan varje nytt "angrepp" förklarade jag, med mitt vanliga tonläge, att jag verkligen inte menade någonting alls av det jag nyss sagt, att allt bara var en teaterföreställning, att allt bara var på skoj, att allt bara handlade om att vi alla behövde lära oss att "skoj" för en person inte behöver vara "skoj" för en annan.

Spelet fortsatte, lite längre än jag egentligen trodde var nödvändigt - för säkerhets skull. Därefter satte jag mig återigen på huk intill Mattias. "Jag förstår att det här har varit hemskt jobbigt för dig", sa jag lugnt. "Du kanske tror att jag tänker att du är en fruktansvärd person, att jag inte gillar dig, men så är det inte."

De tjugofyra övriga satt som förstenade. Inte ett stolskrap hördes, ingen viskning och knappt en andning. Jag ställde mig upp. "Är det nu så att det är Mattias som är "dum" och vi andra som är "snälla"? Kan det vara så enkelt?" undrade jag.

När jag inte fick något svar fortsatte jag själv och förklarade att jag som vikarie i klassen under två veckor naturligtvis inte kunde veta så mycket om relationerna i gruppen. Vad jag däremot visste var, sa jag, att både Sara och Emma och alla de andra i klassen och även jag själv ibland gör och säger saker som andra blir irriterade, ledsna eller sårade över. Sådant händer alla människor nu och då. Eller ....? I ögonvrån såg jag hur Mattias ändrade kroppsställning. Om vi då skulle få frågan varför vi hade sagt just sådär, fortsatte jag långsamt, skulle vi förmodligen ha svårt att förklara oss, precis som du hade, Mattias. Jag tittade på honom och fortsatte.... kanske skulle vi säga, precis som du, att vi bara skojade. Och vi skulle känna det jättepinsamt. Jag tänkte högt och sa att jag inte trodde att någon enda människa egentligen vill vara "dum" och göra andra ledsna, vi vill alla vara omtyckta, vi vill ha vänner. Kanske är det när vi längtar väldigt mycket efter "att få vara med", men inte riktigt vet hur vi ska bära oss åt, som vi kan råka säga sårande ord och göra sånt som vi i efterhand ångrar.

Det var fortfarande fullständigt tyst i rummet. "Just idag hamnade Mattias i centrum", fortsatte jag, "men egentligen skulle vi allihop kunna berätta om när vi varit "dumma" och vi skulle kunna försöka förklara varför. Jag är övertygad om att du Mattias förstår hur allt hänger ihop, för jag ser att du tänker. Jag är säker på att allt det här jobbiga är över nu och jag ber er vara väldigt justa mot Mattias. Han har varit med om en hård match idag. Han har fått nog."

Jag avslutade med att påminna oss alla om att det ibland kan kännas bra att få säga något som betyder "förlåt". Men samtidigt framhöll jag vikten av att ordet måste innehålla rätt känsla och tanke för den som använder det, om det ska få ett värde som består. Försökte förklara att en sådan här händelse skulle kunna leda till att flera i klassen kanske ville säga "förlåt" till varandra... men det var ju inte alls säkert att det behövdes.

Vi slutade lite tidigare. Det var min sista dag på tvåveckorsvikariatet. Både trygg och rädd var jag. Skulle någon förälder anklaga mig för att ha handlat olämpligt? Nej, jag hörde aldrig något från någon.

.

---

Hur kunde det komma sig att Mattias och hans supporters slutade med mobbningen? Kanske var Mattias helt enkelt mogen för att ta steget just då? Kanske hade han redan bestämt sig för att han ville sluta med trakasserierna och fick på det här sättet hjälp att förverkliga sin önskan.
Min impuls födde tanken att skapa ett drama. Den allvarliga leken utmanade allas våra känslor och tankar, och ledde till ett helt nytt samspel eleverna emellan.

Vi vet att våra attityder, våra invanda förhållningssätt till varandra är svåra att ändra på. Förmodligen blev känslan under dramatiseringen så stark att den förmådde skapa en bestående attitydförändring och ett nytt beteende hos Mattias. Han fick tillgång till sitt hjärta som varit avstängt. Och var och en av eleverna påverkades samtidigt genom att ta del av attitydförändringen.

När vi leker och känner lust uppstår den maximala inlärningssituationen, det vet vi. Men... här lekte vi och kände olust. Och trots det skapades till slut en positiv vändning.
En stor del av Mattias obehag försvann förmodligen när var och en i klassen fick gå in i rollen som "skurk" och på så sätt bli aktiva medskapare i dramat. En känsla av avspänning inträdde när vi lämnade vårt negativa fokus på Mattias för att istället försöka jämställa oss med varandra.

Vi hade gått in i fantasins värld, dramat hade slutat lyckligt. Vi kan hålla med Albert Einstein när han säger: Fantasi är viktigare än kunskap .

Veronica Grönte

© Veronica Grönte 2008

Skrivarkurs

Gå en skrivarkurs som kompetensutveckling! Helgskrivarkurser och sommarskrivarkurser. Medlemmar i LR har 20% rabatt på författarskolans deltagaravgiften.

Läs om författarskolan utan avgift.
MaketeMetodens författarskola. Helg- och sommarkurser i samarbete med Kurser.se.

Senast uppdaterad (28 februari 2012)

Pennvässaren ges ut på Studentlitteratur.

Utveckla ditt och dina elevers skrivande till nästa nivå!

Prenumerera på Inspirationsbrev - skrivtips, tävlingar och kurser.
Skrivarkurser - helg och sommarkurser via Författarskola.se
MaketeMetodens metodik Skrivarcommunity - Skrivboken.nu
Skrivarkurser i samarbete med Kurser.se

__________________________________________________________

Kontakt: Veronica Grönte 073-90 12 12 5  veronica@makete.se www.forfattarskola.se